När en kompis dör känns de som om någon skakar en och på minner om att man ska visa uppskattning till de levande, man ska inte glömma bort dom som betyder nått! Och man ska göra saker i livet som man verkligen vill göra man ska göra de man känner för, säga de man tycker och leva ett så värdefullt liv som man bara kan...Alla får inte den chansen lika länge! Därför ska man tavara på den tid man får...Jag känner att jag har kastat bort betydelsefull tid där jag kunnat gjort så mycket mer än vad jag gjort. och inte sagt vad jag har velat säga, men nu är de slut på de!

I fredags så bad jag till gud, jag vet igentligen inte varför, de har aldrig hänt förr och jag är inte troende men de kändes som om de va det ända jag kunde göra i det läget... Trots att jag kände på mig att han redan var död... Men de gav mig ett litet hopp, även om de va väldigt litet och de gav mig tröst i oron och ovetandet....